GALLERI

BilderBoden


I begynnelsen var dinosaurier men evolutionen gav oss, lyckligtvis, fåglarna! De ska enligt majoriteten av samtida forskare ha utvecklats ur de små köttätande dinosaurierna Coelurosaurier. Bevisen lämnar vi därhän och gläder oss istället åt vad årmiljonerna åstadkommit. Mångfalden av form och färg – hela paletten och lite till – får tanken att svindla. Den fram till nu rådande föreställningen har varit att jorden befåglats med runt niotusen arter. Den moderna tekniken har dock kullkastat detta postulat och idag hävdas att artantalet kan vara upp emot det dubbla, låt vara att skillnaderna i många fall är enbart molekylära.

 

Ju mer man lär känna denna bevingade värld, desto mer förundras man av naturens förmåga att anpassa arterna till sina levnadsmiljöer. Långa ben för vadarna, kraftiga och starka näbbar för fröätarna och särskilt starka för de som ska knäcka ollon och nötter. Långa smala näbbar för de som hämtar blommornas nektar som hos kolibrierna. Alkornas spolformiga kroppar, fulländade för jakten på föda i havsdjupen. Även skarvarna hämtar sin föda i vattnet men saknar trots detta en vattenavstötande fjäderdräkt och måste därför torka med utbredda vingar. En utvecklingsmiss möjligen? Nej, den våta fjäderdräkten tynger fågeln och gör det lättare att dyka! Naturen har hittat, och hittar fortlöpande, otaliga vägar fram till fulländning.

 

Tusentals arter, tusentals sångvarianter så skiftande och mångsidiga. Gråhägerns hesa kraxande – läten snarare än sång – befinner sig ljusår från rödhakens melodiska joller i den skymmande vårkvällen. Sånglärkan, denna vårens budbärare, vars intensiva och energiska tonflöden fyller luften med sitt bubblande kvitter, rullningar, visslingar, härmningar. Kornknarren som i timmar rullar ut sina bräkande, skarpa ährp-ährp i försommarnatten över slättlandets vallar och fält. Den som inte vet gissar snarare på groda än fågel! Njutbart eller ej, sången fyller sin funktion för arternas fortbestånd och tystnar när detta är säkrat.

 

Mångsidigt är även sättet att ta sig fram genom luften. Kungsfiskaren, som på svirrande snabba vingar ilar fram lågt över vattnet, över vilket havsörnen seglar på sina väldiga kantiga flak till vingar. Klättrar utan vingslag upp bland molnen, kanske bara för att den kan? Gässens gemensamma flyttningar i v-formationer sparar krafter när vida vatten ska korsas. Över vattnet kastar sig även vadarflockarna fram och tillbaka i hisnande fart, alla individer styrda som av en gemensam dirigerande röst. Disciplinen är fullständig. Detsamma gäller för höstens myriader av starar i flockar, som likt levande psykedeliska konstverk kastar sig över vasshaven där nattron väntar.

 

Det finns så många sidor av fågelvärlden att förundras över och reflektera kring. Människan har alltid fascinerats av förmågan att ta sig fram i luften och i någon mening har nog alla en relation till fåglar. På sidorna som följer finns en bred palett av vad denna förunderliga värld har att erbjuda. Ta del, njut och gläds!